Om boken ”Det rena landet”

Om konsten att uppfinna sina förfäder

– Varför blev just Sverige en ledande nation inom rasforskningen i början av 1900-talet?

I en bred skildring som sträcker sig från romarriket under århundradena efter Kristi födelse till Sverige i skuggan av andra världskriget söker Maja Hagerman svaret på frågan.

Fängslande, skrämmande – men också med inlevelse och humor – berättar hon om hur det gick till när svenska vetenskapsmän, konstnärer och författare skapade bilden av svenskarna som ett folk med unik härkomst. År 1921 rådde en anda av nationell samling kring frågan. Riksdagsmän i alla politiska partier från vänster till höger ställde sig bakom beslutet att inrätta ett rasbiologiskt institut i Sverige, den första statliga inrättningen i sitt slag i världen. Syftet var att slå vakt om nationens främsta naturtillgång: folket. Ingen annanstans inom den vita rasen fanns en germansk folkstam som var så ren och oblandad som här, hette det då.
Svenskarnas förfäder hade då redan blivit undersökta ur alla tänkbara aspekter under 1800-talet. Man hade efterspanat dem i sagor, dikter, konsthantverk, fornfynd, runinskrifter – och kranier. Redan på 1840-talet hade svensk skallforskning vunnit internationell berömmelse och arkeologer hade gjort häpnadsväckande fynd i gånggrifter från stenåldern.

Detta är en berättelse i stort format om föreställningarna om det svenska folket. En undersökning av hur påståendet om de världsunikt rasrena svenskarna kom till – ett folk med märkvärdigt ursprung i forntiden.

”Den gamla berättelsen om svenskarnas härkomst omges numera av en märklig glömska, och jag kan inte bli fri från tanken att rasidéerna kanske i någon mån också kan leva vidare just i skydd av glömskan. Det är trots allt bara 80 år sedan ett statligt institut spred information om rasblandningens faror över riket och svenska gymnasieelever kunde få lära sig att rasbestämma varandra på biologilektionerna i skolan. Det kan vara värt att känna till att de flesta för inte så länge sedan fick lära sig om olika människoraser, och höra att det var av nationell vikt att undvika rasblandningar för att hålla den svenska folkstammen ren.
Det är i alla fall min tro att det gamla arvet lever kvar så länge man inte gör upp med det. Jag tror nämligen inte att det går att göra sig fri från barlasten från det förflutna förrän man blir medveten om att den finns där, och kan ta upp den till närmare granskning.”

Maja Hagerman

Utgiven på Prisma (ingår i Norstedts) juli 2006

Ur recensionerna:

Kulturnytt, P1:

”En chock och en lyx”

”Det rena landet är både en chock och en lyx. Chock för att det känns som att Hagermans 400 sidor lärt mig mer än vad 12 års skolgång inte ens kommit i närheten av. Och kanske inte heller velat komma i närheten av…. Samtidigt är det såklart en lyx att få en förstklassig författares mastodontforskning presenterad på ett nära sätt.”

Lawen Mohtadi
Hela recensionen i Kulturnytt

Expressen:

”Stillsamt men skoningslöst om det svenska självförhärligandets idéhistoria”

…imponerande beläsenhet och lika imponerande pedagogisk omsorg…

Särskilt ögonöppnande är hennes detaljerade och omfångsrika skildring av hur den svenska forntiden under 1800-talet skapas i ett tätt samspel mellan diktare, pionjärarkeologer och rasforskare på jakt efter långskallar. Fram träder bilden av brödraskap, sammanbundet med släkt- och vänskapsband, vars medlemmar kokar sagosoppa åt varandra… Man häpnar. Också över insikten att myten fortfarande är politiskt livskraftig.

Per Svensson
Läs hela recensionen i Expressen

Aftonbladet:

”Mäktig uppgörelse med den svenska historiekonstruktionen”

”..en djupt fascinerande bok om västerlandets lögner – där faktiskt de svenska lögnerna spelar en större roll än vi tror”

”Undertiteln lyder Om konsten att uppfinna sina förfäder, och det är precis vad de nästan femhundra sidorna handlar om.”

Jan Arnald
Hela recensionen i Aftonbladet

Dagens nyheter:

”…drabbande”

…. verkligt originella är de sista tvåhundra sidorna, som tecknar konturerna av den svenska rasismens och nordiska chauvinismens historia. Hagerman ser en sammanhängande linje från Götiska förbundet till Herman Lundborgs Rashygieniska institut. Hon berättar medryckande om arkeologen Sune Lindqvists ganska grundlösa idéer om Asakulten i Uppsala och svearikets vagga, om far och son Retzius konstiga skallmätningsteorier som länge sågs som kronan på svensk vetenskap (är du långskallig eller kortskallig, min vän?).

Ola Larsmo
Läs hela recensionen i Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet:

”En angelägen berättelse”

Hagerman argumenterar övertygande… Hon visar hur våra föreställningar om vår etniska särprägel och vårt etniska ursprung genom hela historien byggts kring idéer som varit lösa antaganden eller rena sagor.

Maja Hagermans bok är en annan berättelse om vårt förgångna och det är en angelägen berättelse. Om det i djupaste mening är en sannare berättelse är omöjligt att avgöra, men det är i varje fall en mer användbar berättelse än myten om det etniskt rena och av främmande blod obesudlade landet.

Håkan Arvidsson
Läs hela recensionen i Svenska Dagbladet