Det var då vi hörde Katarina Gunnarssons uppseendeväckande reportage i radions Studio ett i P1, som vi bestämde oss för att återvända till Botkyrka, för att se efter vad det egentligen var som pågick.

Traktens märkliga berättelser och unika spår från tidig medeltid har fascinerat mig länge, ända sedan jag skrev om dem i boken ”Spåren av kungens män” för 25 år sedan. Men nu verkade det unika arvet vara hotat av storskaliga exploatering. Hundratusentals ton sprängsten från Stockholms tunnelbyggen hade staplats upp precis intill kyrkan. Och kommunalrådet i Botkyrka, som basade över alla dessa planer, hördes säga i radio att: nej, historien om det där medeltida helgonet Botvid, som gett namn åt hans kommun och var avbildad i kommunloggan, den kunde han inte!

Orden blev en avgörande påminnelse om vad som händer när glömskan sätter in. I växande storstadsregioner går utvecklingen snabbt nu, när nya marker tas i anspråk och bebyggs. Men vad händer om man samtidigt tappar bort själva kärnan i sin trakts historia, helt enkelt genom okunskap? Samhällsutbyggnad och exploatering kan gå hårt fram, och än värre kan det bli om man inte ens vet vilka kulturhistoriska värden det är man har att förvalta även för kommande generationer –  eller omintetgöra.

Om inte ens kommunalrådet i Botkyrka kan historien om Botvid, hur många andra är det då som inte heller kan den?

Filmaren Claes Gabrielson och jag kom på att vi faktiskt skulle kunna göra skillnad här. Om historien om St. Botvid verkligen är så okänd i kommunen, skulle vi med en kort historisk dokumentärfilm kunna råda bot på det.

Så vad gjorde vi?

I den tidiga vårsolen drog vi ut, precis i början av lövsprickningen. Just då när landskapet som tydligast. Ska man filma landskapshistoria så ska man passa på  innan gräset blir högt och grönskande bladverk och lövkronor sveper in alla former och gör dem svårare att se.

Vi gav oss ut för att filma kyrkobyggnaderna med det fortfarande gick att se hur de låg i landskapet. Vi filmade vägar och runstenar och det förkristna gravfält som hörde till gården som varit Botvids barndomshem.

Men det tog inte slut där. I filmens potential låg att inte stanna i Botkyrka med omnejd, utan att också förflytta oss. Och det är just det som gör berättandet i en historisk dokumentärfilm så speciellt. I en film kan historien bli synlig på ett sätt som inget annat medium tillåter. Man kan visa spår av Botvid från så många ställen, de som finns utspridda i arkiv, på museer eller ute i landskapet. Filmen kan få dem att mötas, här kan de åtskilda delarna sättas ihop.

Det finns bilder av Botvid i många kyrkor, men aldrig förut har de visat tillsammans. Men under filmarbetet har vi även letat upp själva helgonlegenden, den medeltida handskrift där historien om St. Botvid och hans mirakel berättas. Vi fann den till sist på ett bibliotek i Tyskland, Sächsische Landesbibliothek i Dresden.  

Helgonkult var minneskultur, ett välorganiserat maskineri av rytmer och grader av firande i olika medieformer. Med bilder, texter och sånger höll man helgonets minne vid liv. Vi tog hjälp av experter på medeltida kyrkomusik för att även spåra upp de sönderskurna blad av pergament som har ingått i gamla mässböcker på latin och där man präntat ner de särskilda sånger till Botvid som skulle sjungas på hans helgondag den 28 juli.  De finns idag i tusental på Riksarkivet i Stockholm, och det gällde där att hitta de rätta bitarna. Sedan tog vi hjälp för att transkribera musiken till nutida noter och anlitat vevliraspelare och sångare kunniga i gregoriansk sång för att spela in den.

Så kunde de många och påtagliga spåren av Botvidskulten, både i ljud och bilder, sättas ihop till en filmberättelse där även de många faktiska spår ingår, som finns i landskapet runt om kring de två kyrkorna från tidig medeltid.

Stort tack till sist till Svenska kyrkan; först och främst Botkyrka församling, men också Salems församling, Stockholms stift, Strängnäs stift och kyrkokansliet i Uppsala som gett bidrag till filmen till helgonets 900-årsjubileum.